On my oooown...

Idag såg vi ¨Les Miserables¨, denna svulstiga pampiga smutsiga dramatiska lilla film. Jag är ju svag för sånt där, kostymfilm som är dramatiska, dock ganska nogräknad, gillar liksom inte allt. Men den här var bra, även om det drog iväg ibland i känslosamma sånger och det blev lite konstigt när ¨allting skulle pratas fast man sjöng det i nästan samma tonaaaart¨. Men, när andra har minnen av att ha sett den i London eller på nån teaterscen i Malmö så blir jag genast tårig i ögat av mitt minne. Återigen får jag face up att jag är popkulturnörd som gillar serier som handlar om människor som är hälften så gamla som jag. I bästa fall.

När Joey Potter ställer upp i en talangtävling för att göra en nobel insats jag har glömt, eftersom hon var en tomboy som inte var sådär fånig och brydde sig om hur hon såg ut, och sjöng den här låten och tittade på Dawson. Uuääh!

Så olika det där vad man har för referenser.